Efter en ganska så kall och grådassig vecka visar äntligen vädrets makter lite barmhärtighet. Solen skiner över Stockholm och alla - från Nybrogatans bankers till Södermalms uteliggare - vänder likt surikater ansiktet upp mot himmelen med en belåten och kisande min.

En dag som denna vill jag mest ligga och läsa, gärna någonting man blir glad av. Och en bok jag alltid återvänder till när solen står som högst är John Steinbecks fantastiska "Tortilla flat". En underbar liten berättelse om ett gäng försupna vänner från Monterey på den amerikanska västkusten.

Boken kretsar främst kring antihjälten Danny som ärver två hus. Danny hyr ut det ena till sin vän Pilon. Eftersom de båda är suputer och lägger alla pengar på vin så bestämmer sig Pilon för att hyra ut en del av huset till sin vän Pablo, för att på så vis täcka den hyreskostnad han är skyldig att betala Danny. Pablo, som även han är en suput, hamnar snart i samma knipa och bestämmer i sin tur för att hyra ut en del av huset till deras gemensamme vän Jesus Maria för att få kostnaderna för vin och hyra att gå ihop.

Och sådär håller de på. Dårarna i boken. De är en fantastisk historia om ett gäng försupna vänner vars jakt på en gallon vin, pengar och lite kärlek förvandlas till stora äventyr i det lilla. Ett soligt litet epos om den lilla människan och det stora i att bara leva.

När John Steinbeck tilldelades nobelpriset var det många som höjde på ögenbrynet just för att han hade gjort sig känd för den här sortens enkla berättelser. Hans språk är rakt och okomplicerat och tematiken likaså. Men jag skulle vilja säga att ingen annan lika skickligt och med samma värme lyckats gestalta den enkla människan.

Så LÄS LÄS LÄS. Men ladda gärna upp med en, två eller kanske tre flaskor rött vin (förslagsvis från den amerikanska västkusten) innan ni lägger er i hängmattan. Det dekadenta supandet i boken tenderar nämligen att smitta av sig.

För ungefär en månad sedan så lanserade Systembolaget sin E-beställning. Det innebär att du som vill handla ur bolagets beställningssortiment nu kan göra det direkt från din dator. Du väljer själv på vilket Sytembolag du vill hämta din beställning. När dina varor finns att hämta ut så får du ett SMS som meddelar detta. Det finns ingen gräns för hur många flaskor du måste beställa (undantaget är om importören valt att sälja den specifika varan per låda) och du behöver heller inte betala i förskott.

På kvällen den 9/6 gjorde jag en beställning på en flaska. Igår, dvs 5 dagar senare så hade flaskan anlänt till mig lokala bolag. På Systembolagetas hemsida så uppger man att det kan ta upp till 8 arbetsdagar innan varan levereras men i mitt fall gick det alltså betydligt snabbare än så.

Tjänsten kan ses som ett sätt för Systembolaget att mordernisera sin verksamhet och på så vis blidka EU i syfte att få ha kvar sitt monopol. Vad man än tycker om monopolet så är det onekligen ett mycket välkommet initiativ.

Personligen är jag ganska splittrad till monopolet och orkar inte riktigt ge mig in i den disskussionen nu. Men det finns fortfarande några punkter där jag anser att Systembolaget måste tillmötesgå sina kunder. Den första torde vara ett ännu bredare sortiment på den "exklusivare" sidan. Idag har priset alldeles för hög inverkan på vad som ställs ut i hyllorna vilket gör att bättre varor förpassas till beställningssortimentet. I praktiken innebär det dåligt och ofta tveksamt producerade drycker av sämre kvalitet, vilket inte känns förenligt med en statligt finansierad verksamhet som enligt mig ska verka för ett bra, kvalitativt och kontrollerat utbud. Finns det anledning att vara skeptisk mot tillsatserna i mjölk så finns det också  all anledning att vara lika skeptisk mot ett vin kört genom ekfilter med vaniljessens. Det rör sig nämligen om jordbruk i båda fallen. Skillnaden är att alkohol endast ses som just - alkohol.

För att få behålla sitt monopol ser jag det också som nödvändigt att Systembolaget inför generösare öppettider. Det finns ingen logik i att stänga 15.00 på en lördag och det finns ännu mindre logik i varför jag inte kan få köpa vin på en söndag. Att generösare öppettider per automatik skulle innebära att folk dricker mer känns som ett arugment baserat på antaganden och farhågor mer än faktiska bevis. Det supande som finns i Norden är mer ett kulturellt fenomen snarare än något som är knutet till tillgången på alkohol. Att ändra hur vi ser på alkohol känns därför som en viktigare fråga i sammanhanget. Mer drickande, mindre supande, alltså.

Men hur so helst - två tummar upp för Systembolagets nya E-tjänst. Grädden på moset vore om man kunde få det levererat till sin dörr, men jag ska inte vara för petig, EN promenad är ju alltid nyttigt.

Vinet då?

Jo tack. Det blev en flaska Roagna Langhe Rosso 2003 från den lilla importören Bristly. Hur det smakade återkommer jag med under helgen.

Lördagen blev som så många andra lördagar en veritabel hyllning till mat och vin. Två nya viner stod på agendan: Chateau Vignelaure 2005 och Puech Auger Les Dolomies 2008. Två ganska så snälla viner, skulle det visa sig.

2005'an både doftade och smakade körsbär och lakrits med en ganska snäll och och len eftersmak. 2008'an levererade en doft av örter och (enligt undertecknad) bastuträ och smakade kryddigt. I frågan gällande vilket vin som var bäst så gick åsikterna i sär vilket resulterade i en uddamålsseger för 2005an.

Två snälla men stabila viner som kanske gör sig bäst allena i sitt glas utan mat eller andra krusiduller. Ett bra val för eventuella malt-allergiker så här i VM tider. Dock svåra att betygsätta men jag ger dem båda 6 Vuzuvelor av 10 möjliga med ett något bättre tyck i 2005'ans tuta.


Maten för kvällen blev pasta så som pasta ska göras dvs baserat på de råvaror man råkar ha över. För egen del rörde det sig om ett parti oxfilé som förra månaden köpts till rea och som legat och samlat frost i frysen sedan dess. 

Eftersom det bland kommentarerna kommit önskemål om bra pasta-recept så kanske kvällens improviserade pasta kan komma till nytta: 

Oxfilé
Pasta (Förslagsvis Penne eller liknande)
Fond (Fond du chef funkar bra)
Vispgrädde
Fransk senap
Riven Parmesan
Shitake-svamp
Gul lök
Bladpersilja
Vitlök.
Rödvin

Gör så här:

Tärna och bryn oxfilén så att den får en fin yta men fortfarande är rödrosa (rare) innuti. Ställ undan. Skiva respektive hacka lök och svamp, bryn sedan i panna. Ställ undan.

Koka upp grädde och senap. Tillsätt en skvätt rödvin och köttfond. Häll i oxfilé, parmesan, svamp och lök. Pressa ner en eller två vitlökar. Salta och peppra efter tycke och smak. Låt sjuda ett par minuter. Blanda sedan ner nykokt pasta tillsammans med en näve persilja. Rör om. Lägg upp och servera tillsammans med nygräddat vitlöksbröd.

Efter jobbet idag så mötte jag upp en vän och fd. kollega för afterwork och middag. Efter att ha irrat runt ett tag så hamnade vi till slut på Bistro Berns. Vi beställde båda en Steak Tartar (ett namn som för övrigt borde utrota - råbiff heter det, inget annat).

Råbiffen i sig gjorde ingen av oss besviken. Väldigt god finmald färs med en alldeles lagom touch av senap, tillsammans med en kapris som fick mig att jubla. Det hela serverades dock med två stycken sideorders - industritillverkad pommes frites och sallad. Aj då. Inte helt lyckat (vilket jag tycker bilden visar). Ett inte så genomtänkt försök till att göra en mättande varmrätt av något som inte är ämnat av vara varken det ena eller det andra. Synd på en annars så fin råbiff. Men för ett ställe med ambition att bedriva en fransk Bistro mitt i Stockholm så förväntar jag mig betydlgit mer för 195 kr, även om jag är nyfiken på var de köper sin kapris.

Idag var jag på systemet och köpte vin inför lördagens festiviteter. Men jag kände också att även fredagskvällen var värdig ett gott vin. Däremot orkade jag intte släpa på en hel flaska till så jag vandrade istället bort till det alltid ganska så begränsade sortimentet av halvflaskor.

Väl där fann jag till men förtjusning en av mina favoriter bland de vita budget-vinerna: Sauvignon de Bordeaux (ett jävla märkligt namn, eller hur?). Ack så bra! Och lita på mig nu: Det här är väldigt mycket vin för 75 kr. Välbalanserat och med en framträdande smak av passionsrukt och citron. Perfekt för enkla sommarluncher (eller för en ung man som valt att spendera fredagskvällen på Facebook). Ettiketten är dessutom lika tilltalande som vinet.

Nu när vit Bordeaux enligt vissa är hetare än någonsin så känns det här som ett givet köp för den som vill haka på trenden och samtidigt komma billdigt undan.

Jag gillar folk som är konsekventa i sitt val av spritsorter. När det gäller whiskey dricker jag exempelvis endast Jameson. När jag är död vill jag att mina barn ska säga "Pappa drack alltid Jameson, inget annat".

Anledningarna till varför jag fallit för just Jameson är flera. Dels gillar jag (tvärt emot all whiskey-experits) den väldigt släta smaken som trippeldestillerad whiskey får. Sen gillar jag också de påtagliga chokladtonerna. Men framförallt så gillar jag varumärket. Jag är en sucker för Irland, trots att jag aldrig varit där. Och ingen whiskey är så irländsk som just Jameson.

Marknadsavdelningen på Jameson har också jobbat skickligt för att fånga mig. För ska man tala om produktplacering så ligger Jameson i framkant. Få spritsoter har på ett lika omsorgsfullt sätt placerats i rätt sammanhang. Det dricks Jameson i Sopranos, den irländska men Boston-baserade gangsterserien Brotherhood och framförallt i den tokhyllade serien The Wire där seriens antihjälte McNultys användande av Jameson fått sådant genomslag att begreppet att ta en "McNulty" blivit synonymt med att dricka Jameson.





David Simon som skapade The Wire är också mannen bakom tv-kritiernas nya favoritserie - Tremé. En serie om det orkandrabbade New Orleans och människorna som försöker hitta tillbaka till det som varit. En genial serie där David Simon med den suggestiva finess som blivit hans signum förvandlar staden till en levande organism som lugnt och lågmält får berätta sin egen historia.

Och även i Treme förekommer Jameson.  Den uppmärksamma tittaren kunde i seriens senaste avsnitt notera hur en av huvudkaraktärerna - trombonspelaren Antoine Batiste - bjöd sin japanske vän på en Jameson + Coke med motiveringen "It's a mardi grass thing, you'll like it".

Detaljerna är en stor del av David Simons briljans och även om det såklart finns pengar med i bilden så tror jag inte att användandet av Jameson skulle få förekomma utan hans samtycke. Ett betyg som säkert får John Jameson att dra på mungiporna i sin grav på den blåsiga lilla ön. 

Förresten, på tal om serien Brotherhood så måste karaktären Michael Caffee vara en av de bästa filmskurkarna genom alla tider. Seriens stora behållning.

Vissa blir stressade av tanken på att laga mat. Det kräver tid och planering, sägs det. Jag tror kanske inte riktigt att det stämmer. Det handlar snarare om att vi sålt oss själva till livsmedelsindustrin och blivit så pass vana av att få allting färdigförpackat att vi glömt bort hur man lagar mat och vad det innebär. Vi har intalat oss själva att den tid vi spenderar på att laga mat är tid vi borde spendera på viktigare saker (men om vad exakt det är - därom tvistar de lärde).

För mig är det tvärt om. För mig är matlagning avkopplande. Som snart 28 år gammal ungkarl med ett tidvis understimlerande jobb, så är tiden då jag lagar min middag en strimma ljus i en annars ganska så enformig vardag. Jag blir mer stressad om jag inte får laga mat. Ännu värre är om jag väl hemma inser att allt som finns är mamma scans köttbullar och snabbmakaroner. Visst, det kan väl ha sin infantila charm och smaka helt okej när man inte ätit det på väldigt länge, men samtidigt känns det rätt så deppigt. Och då blir jag - stressad.

Det gäller att motarbeta den där deppiga känslan. Det gäller att tänka kreativt. Som när man kommer hem och inser att allt som finns i kylen är lite sallad, tomat, en gurka och ett paket kycklinvingar köpta till någon form av medlemspris. Kvällens lösning blev att pigga upp det hela genom att koka en egen glaze.

Farinsocker
Honung
Chili
Kalvfond
Tomatpuré
Tabasco
Sweet Chili
Salt
Liquid Smoke

Koka. Pensla. Grilla i ugn.

Svårare än så är det inte att förvandla något trist och deppigt till någonting aningen mer spännande.

Idag var det så dags att köpa en ny korkskruv. Jag hade bestämt mig för en korkskruv från Pulltex och begav mig till 1er Cru på Nybrogatan. Väl där såg jag att korkskruven i fråga var mer än 100 kr dyrare än på Culina. Osoft. Så tvärt emot min ursprungliga plan slog jag till på en liknande variant från Screwpull för 265 spänn. Den får duga tills vidare.

Ivrig att få inviga min korkskruv sprang jag efter jobbet till Systembolaget för att köpa en flaska vin. Valet föll på en av nyheterna i Rosé-sortimentet: Domaine de la Sauveuse. Ett fint färgat biodynamiskt vin från Provence, styvmoderligt inklämt mellan stapelvis av Jacobs Creek och Åkesson.

Väl hemma insåg jag att valet av vin kanske inte var så genomtänkt. Åtminstone inte i relation till valet av mat som för kvällen blev benfri kotlettrad med potatissallad i senaps- och hunungsvinegrette. Något som kanske skulle krävt ett något kraftigare vin.

En kort recension av vinet:
Härlig färg med doft av rönnbär och smultron. Bärig i smak men även här känner jag lite rönnbär. Dock aningen slät i smaken och jag skulle önska mig lite mer av de mineraler som man känner till en början. Men allt som allt ett läskande vin som säkert faller många i smaken, men som nog gör sig bäst helt solo en dag då temperaturen passerat 25 och solen står som högst. 6 av 10 badringar.





Kotlettraden glaserade jag med honung, soja och senap och körde den sedan i ugnen på 160 grader. Potatissalladen görs enkelt på nykokt färskpotatis, hackad bladpersilja (men kasta inte stjälkarna; finhacka och häll i!), skivad rödlök, kapris och en simpel vinegrette på olivolja, en äggula, svensk senap, fransk senap, äppelcidervinäger och lite salt. Till det en klick gräddfil.

En favorit i repris som jag tenderar att laga både en och två gånger för mycket under sommarhalvåret.

Nu ska jag sörpla i mig lite mer vin och se senaste avsnittet av Breaking Bad. Kanske en av de bästa serierna sedan fantastiska The Wire. Men varför är den så bortglömd här i Sverige?

Musik, mat och dryck hör ihop. Tidigare nämnda Alf Tumble levererar i varje nummer av tidningen Livets Goda en playlist tillsammans med passande viner. Jag tycker det är ett bra koncept. Man mår som bäst när alla sinnen jobbar åt samma håll. I skrivande stund sitter jag och dricker upp resterna av gårdagens Tokaji samtidigt som jag lyssnar på fantastiska The Drums. Mitt under deras låt"Submarine" så slås jag av hur bra jag mår just nu. Imorgon är det måndag - jobb och slit står på agendan. Det ser jag inte fram emot. Men just nu, här och nu, så blev plötsligt allt perfekt. Jag tänker på sommaren som ska bli fantastisk med resor til vingårdar, trevliga middagar och dekadent häng med vänner. Ingen motgång, bara möjligheter.


Så har ni en skvätt Tokaji över; häll upp ett glas och sätt på The Drums - Submarine. Kanske känner ni samma sak.

Ljusare tider kräver ljusare öl. Hur mycket jag än kan älska en riktigt brödig Stout så funkar det inte riktigt på sommaren. Samtidigt vill man ofta ha något med lite smak i som omväxling till all Corona, Brahma och San Miguel som man sörplar i sig under sommarhalvåret.

Som tur vad är å har Systembolagets ölsortiment utökats kraftigt de senare åren och det finns hur mycket som helst att välja på. Bryggerierna är heller inte sena med att hörsamma vårt ölbehov. I vetskap om att vi svenskar kräver ett rejält sjöslag så fort temperaturen passerar 20 grader lanserar de alltid nya ölsorter lagom till sommaren.

Jag har testat en hel del bland de nyheter som hunnit dyka upp än så länge. Vissa har varit bra, vissa har varit mindre bra och två stycken har utkristaliserat sig som klara favoriter - Oppigårds Slåtteröl och Wisby Klosters Sleepy Bulldog Pale Ale.

För en utflyttad Dalmas som mig klappar såklart hjärtat lite extra för det lilla mikrobryggeriet Oppigårds utanför Hedemora. De fortsätter att rada upp bra ölsorter och Slåtterölen är precis lika bra som allt annat de gjort. Gräsig och med tydlig beska. Funkar lika bra som en Corona en dag i solen, men till skillnad från Coronan så funkar den väldigt bra till maten också. Samma sak med Wisby Klosters Sleepby Bulldog - väl avvägd beska med grymma toner av svartvinbärsblad.

Spring ut och köp!

Igår, lördag, var det dags för middag och fina viner. Suget på skaldjur satt kvar efter förra helgen så till förrätt blev det vinkokta musslor med vitlöksbröd. I samband med musslorna skedde dock en mindre fadäs då jag som ovan matbloggare glömde att föreviga det hela på bild innan det försvann. Men gott blev det. Vi går över till vinerna istället.




Clos de Saint Yves (1999) (Savennières)
När man inte riktit kan bestämma sig vad man vill ha för vin är det alltid lämpligt att besöka något av de bättre Systembolagen. Sagt och gjort begav jag mig till Söderhallarnas systembolag. Jag berättade att jag var lite sugen på ett moget vin och att jag är svag för Chenin-Blanc. Resultatet blev en 99a från Savennières. Samtliga middagsgäster gav tummen upp även om vi var överens om att 94an på samma druva från Vouvray vi drack nyligen var bättre. Med 11 år på nacken så var den mogna smaken ganska påtaglig med lite mineraler som hade överlevt tidens tand. Vi hade svårt att sätta fingret på några exakta toner även om jag personligen tyckte den påminde lite om svenska plommon. Men allt som allt ett mycket bra och prisvärt vin (195 kr!). 7 av 10.

Castillo Di Ama 2009 (Toscana)
Det toscanska rosé-vinet Castillo di Ama har hypats flitigt runt om i vinbloggosfären. Alf Tumble på Taffel.se (hans Twitter-provningar får ni förresteni inte missa!) gick så långt som att utnämna det till det enda rosévinet värt pengarna på Sytembolaget. Efter att nu ha testat det så är jag inte redo att gå lika långt, men helt klart ett mycket bra rosé-vin med tydliga mineraler och smak av röda äpplen och körsbär. Vinet passade dessutom förvånansvärt bra till musslorna. Även om prislappen på 145 kr säkert kan skrämma iväg många mindre engagerade vindrickare så är det helt klart ett vin att föredra framför de många billiga och ofta helt menlösa roséviner som fyller Systembolagets hyllor just nu. Även här 7 av 10 poäng möjliga.

Chateau Dereszla 2004 (Tokaji)
Valet av dessertvin blev även det en rekomendation från mannen på Systembolaget. Efter att jag berättat att jag är svag för syrliga Tokajer så fick jag en fint bärnstensfärgad flaska från 2004. Mycket riktigt ett syrligt och lagom sött vin med tydlig smak av koncentrerad äppeljuice. Eftersom vinet av logiska skäl dracks till efterrätten så hade jag kanske druckit lite mer vin än vad som är lämpligt för att kunna göra någon djupare analys men helt klart en mycket bra och typisk Tokaji som jag säkerligen kommer att återvända till. 8 av 10 ungerska flaggor.

Okej, dags att gå vidare till den mat som jag faktiskt lyckades fånga på bild.

Varmrätt - Gräddsauterad fänkål med stekt röding


Hur klyschigt det än kan låta så är det ofta den enkla maten som smakar bäst. Den här rätten är busenkel och så här gör du:

Du behöver:

Fillé från röding
Fänkål
Gul lök
Fiskbuljong
Vitt vin
Senap
Vispgrädde
Salt och Peppar
Citron

Finhacka lök och skiva fänkålen tunt. Fräs lök i riktigt med olja och smör i en kastrull eller en Sauteuse. Häll i den skivade fänkålen och slunga runt så att den blandar sig med löken. Tillsätt därefter vin och reducera ner till hälften. Häll på buljong och låt skuda på medelhög värme en liten stund. Häll i vispgrädde efter samvete och smak. Tillsätt salt, peppar och en eller två skedar svensk senap och låt det puttra till fänkålen är lagom mjuk. Vill du ha en lite tjockare sås tillsätter du Roux eller Maizena.

Skär skåror i rödingens skinn. Salta och peppra båda sidorna av fisken. Stek med skinnsidan ner i smör och olja på hög värme. När hälften av köttet på fiskens ovansida börjar få en genomstekt färg så vänder du filén och steker ett par minuter på medelvärme.

Placera filén ovanpå en bädd av den sauterade fänkålen och toppa med en skiva citron. Klart!

Efterrätt - Rabarberpaj med vaniljcreme-fraiche



Just nu är rabarberna både bra och billiga så passa på att göra det mesta av dem! Själv gjorde jag en rabarberpaj. Som oväxling till den traditionella vaniljsåsen kan man dessutom göra en vaniljcreme-fraiche. Alla vet väl egentligen hur man bakar en pajjävel men för er som inte vet:

Du behöver:

Rabarber
Socker
Smör
Mjöl
Creme-fraiche
En vaniljstång


Gör en smuldeg av smör, mjöl och socker. Skala och skiva rabarberna, lägg dem i en påse och tillsätt socker. Skaka om. Lägg dem i en pajform och smula därefter över smuldegen. Grädda i ugnen på 175 grader till degen ser fin ut.

Skrapa ur vaniljfrön ur en vaniljstång och blanda med Creme-fraiche och lite socker.

Till och med en gravt matlagningshandikappad människa kan både laga och uppskatta det här.

Allt som allt blev det en rejält lyckad kväll. Det dracks även några öl och jag ska återkomma till en av dem i ett senare inlägg.

Adieu!

Jag är barnsligt förtjust i allt som kan klassas som köksprylar. Tallrikar, glas, stekpannor, knivar - you name it. Sedan jag slutade plugga och min monetära situation fick en rejäl uppgradering så är det ett intresse som blommat ut ordentligt. Butiker som Cordon Bleu, som under mina år som löntagare hos CSN varit främmande domäner, står nu med portarna öppna.

Den senaste tiden har jag funderat kring de här med korkskruvar. Faktum är att jag blivit smått besatt av tanken på att införskaffa en ny korkskruv. Min gamla trotjänare från Ikea (19 spänn!) börjar kännas som en gammal kompis från landet som inte riktigt passar in i mitt nya liv. Det är dags att göra slut.

Den som väljer att botanisera lite i utbudet av korkskruvar märker snabbt att det som för många kan te sig som en enkel och billig manick i själva verket är ett superavancerat verktyg som kan kosta i princip hur som mycket som helst. Jag är dock inte så förtjust i de mest avancerade modellerna som kräver att man monterar dem på köksväggen eller dylikt. Jag gillar den enklare varianten som "kypare" använder. Den som ser ut som en fällkniv och fungerar som en hävstång.

Men även här skenar priserna lätt iväg. Korkskruvarnas motsvarighet till Köenigsegg är franska Laguiole (otippat ursprung eller hur?). Deras Sommeliere-serie kostar från 2000 spänn och uppåt. Men trots att utseendet tilltalar mig på ett nästan erotiskt plan och trots att jag är en person som utan vidare eftertanke kan bränna en ansenlig del av min inkomst på till synes helt värdelösa prylar, så är priset ändå lite häftigt för mig. Jag har därför valt att förlikas med min plånbok (samt mitt förnuft - det är trots allt en jävla korkskruv vi pratar om) och bestämt mig för att satsa på en silverfärgad sak från det mer sci-fi-klingande märket Pulltex. Korkskruven kostar 425 spänn hos Culina och har ett utseende jag kan leva med. Efter helgen är det dags att slå till, tror jag.

Sådär ja, ett onödigt långt inlägg om ett helt onödigt ämne. Men visst är de fina?



Laguiole En Aubrac, 2290 kr. Handgjord korkskruv som levereras i en låda av ädelträ.




Korkskruv från Pulltex 440 kr. Levereras i ett litet fjolligt läderfodral.

Förra veckan fick jag ett brinnande sug efter spanskt käk. Eller egentligen var jag mest sugen på Sangria, men det hela utmynnade i en helspanskt afton hemma hos min vän Victor med Sangria, vitlöksbröd, melon, Serrano, San Miguel och Paella. Så här blev det:



Det finns ungefär lika mycket porslin hemma hos Victor som det finns hopp i Palestina vilket gjorde att vi fick servera Sangrian i en gammal (nåja) plåtbytta. Därför såg det mer ut som ett fruktbål från ett melllanstadiedisco. Men gott blev det. Det här behöver du för en plåtbytta med Sangria:

3 liter spanskt vin av absolut undermåligaste kvalité (den som använder fint vin till Sangria förtjänar en rejäl hurring).
Kryddnejilkor
Kanelstänger
Socker
Sprite
Äpple
Apelsin

Tärna åpple och skiva apelsin. Lägg därefter i en bunke tillsammans med ett par nypor kryddnejlikor och några kanelsänger samt ett par matskedar socker. Häll över vinet och låt dra i några timmar. Rör om då och då så att sockret löser sig.

Sila bort frukt och kryddor så att endast vinet återstår. Tillsätt mer apelsin och äpple, rikligt med is samt Sprite tills Sangrian är lagom söt. Men kom ihåg att Sangria inte ska vara sockersöt, vinsmaken ska fortfarande vara tydlig. Det går även bra att ersätta Sprite och socker mot sockerlag och soda.

Till huvudrätten!



Paella är något av Spaniens risotto och görs på snarlikt vis.

Det här använde vi:

Kycklingfilé
Hjärtmusslor
Scampi
Havskräftor
Arborioris
Saffran (2 paket, saffran-smaken ska vara dominant!)
Rökt paprikapulver
Vitt vin
Ärtor
Lök
Röd Paprika
Citron
Fiskbuljong

Paella gör du helst i en riktig Paella-panna men har du inte det går en stor stekpanna lika bra.

Tärna och stek kycklingen. Ställ undan.

Hacka lök och paprika och fräs i rikligt med olja. Tillsätt därefter ris, saffran och paprikapulver och stek i ett par minuter utan att bränna det. Häll därefter på ett par skvättar vin och låt det ånga bort.

När vinet är borta börjar du hälla över fiskbuljongen. Buljongen ska precis täcka riset och puttra långsamt. I takt med att buljongen minskar tillsätter du ny. Glöm inte att röra - konstant!

När riset är nästan färdigt (även ris ska vara aldente - tänk på det!) tillsätter du kyckling, musslor och scampi samt ärtor. Skaldjuren blir klara på ett par minuter. När musslorna öppnat sig är paellan klar att äta. Garnera med citronklyftor och ett par havskräftor för extra vräkig over-the-top-effekt.

Sangrian får man dock ta en paus från när det är dags att äta. Till Paella passar Chablis utmärkt. Vinet för kvällen blev en flaska Chablis Premier Cru Les Beauroy 2002. Ett oerhört gott vin - aningen mogen smak med tydliga toner av honung, äpple och tropiska frukter. 8 tjurfäktare av 10 möjliga! Tyvärr är den tokslut i princip överallt men bor du i skåne finns det i skrivande stund fortfarande hopp i form av 12 flaskor. Vi andra får hoppas att bolaget kommer över ett nytt parti.

Jag har ett ganska så passionerat intresse för mat och dryck, något som resulterat i att jag då och då låtit spamma min Facebook med massor av matbilder. Vissa har hatat dem, vissa har älskat dem. Vissa har gillat dem så pass mycket att de försökt övertala mig om att starta en matblogg.

 

Jag var länge ganska så skeptisk till det hela, men efter lite tjat så blev tanken mer och mer attraktiv. Så här är den - min nya blogg! Kanske borde jag tillägga att det på intet vis är en blogg enkom om mat. Nej, under den här bloggens tak ryms även vin och kultur och allehanda banalt trams. Allt i en stor härlig mix.

 

Några av er kommer säkert finna den här bloggen oerhört pretentiös och larvig. Det får jag leva med, då den ämnar att beröra saker som lätt kan te sig aningen skitnödiga. Men jag ska försöka hålla det hela på en skön och avspänd nivå. Det blir högt och lågt - allt från Bacon till Bordeaux.

Hej och hå, nu kör vi!