Efter en ganska så kall och grådassig vecka visar äntligen vädrets makter lite barmhärtighet. Solen skiner över Stockholm och alla - från Nybrogatans bankers till Södermalms uteliggare - vänder likt surikater ansiktet upp mot himmelen med en belåten och kisande min.

En dag som denna vill jag mest ligga och läsa, gärna någonting man blir glad av. Och en bok jag alltid återvänder till när solen står som högst är John Steinbecks fantastiska "Tortilla flat". En underbar liten berättelse om ett gäng försupna vänner från Monterey på den amerikanska västkusten.

Boken kretsar främst kring antihjälten Danny som ärver två hus. Danny hyr ut det ena till sin vän Pilon. Eftersom de båda är suputer och lägger alla pengar på vin så bestämmer sig Pilon för att hyra ut en del av huset till sin vän Pablo, för att på så vis täcka den hyreskostnad han är skyldig att betala Danny. Pablo, som även han är en suput, hamnar snart i samma knipa och bestämmer i sin tur för att hyra ut en del av huset till deras gemensamme vän Jesus Maria för att få kostnaderna för vin och hyra att gå ihop.

Och sådär håller de på. Dårarna i boken. De är en fantastisk historia om ett gäng försupna vänner vars jakt på en gallon vin, pengar och lite kärlek förvandlas till stora äventyr i det lilla. Ett soligt litet epos om den lilla människan och det stora i att bara leva.

När John Steinbeck tilldelades nobelpriset var det många som höjde på ögenbrynet just för att han hade gjort sig känd för den här sortens enkla berättelser. Hans språk är rakt och okomplicerat och tematiken likaså. Men jag skulle vilja säga att ingen annan lika skickligt och med samma värme lyckats gestalta den enkla människan.

Så LÄS LÄS LÄS. Men ladda gärna upp med en, två eller kanske tre flaskor rött vin (förslagsvis från den amerikanska västkusten) innan ni lägger er i hängmattan. Det dekadenta supandet i boken tenderar nämligen att smitta av sig.