Sommarens untlandssemester spenderades på Sardiniens västkust i den lilla staden Alghero. Alghero tillhör området Sassari och ligger på den norra delen av Sardiniens västkust, bara någon timmes bilresa från den genomstekiga samaragdkusten. Alghero är dock ett betydligt lugnare alternativ med gamla hus, en lugn miljö och relativt oexploaterade stränder för den som vågar sig bort från den obligatoriska turiststranden.

Sardinien är även känt för sin matlagning. Precis som i resten av Italien så varieras naturligtvis maten beroende på vilken region, eller till och med vilken by, som du befinner dig i. Vissa saker är dock utmärkande för hela ön, så som grillad spädgris, vildsvin och sardiniens kanske mest kända produkt - Peccorino-osten! Sardinien är även känt för sitt vin, men mer om det i ett senare inlägg.

Precis som i de flesta städer som livnärar sig på turism är maten i stadskärnan sällan speciellt bra. Efter att ha frågat oss runt lite så bestämde vi oss därför för att bege oss upp i bergen för att prova på lite agroturism. Restaurangen, eller gården, hette La Coccinelle (Nyckelpigan) och drevs av en man vid namn Mario. En man som visade sig vara den bästa värd en gäst kan önska sig. Sällan har vi ätit så gott, så mycket och haft så trevligt. Faktum är att den första kvällen var så trevlig att vi på stående fot bokade en bord även för nästkommande dag.

Agroturismen har exploderat i Italien de senaste åren. Mycket har att göra med de skattelättnader som införts för bönder som väljer att ägna sig åt agroturism. Genom att garantera att minst 80% av allt som produceras antingen säljs på plats, eller till närliggande verksamheter, blir de helt befriade från skatt. Ett smart sätt att se till så att du alltid kan få tag på lokalproducerade råvaror, oavsett vart i Italien du befinner dig. Och som gäst är det verkligen en ovanlig lyx att få sitta i en hemtrevilg miljö och äta fantatisk mat som inte färdats längre än ett par hundra meter.

Nedan följer lite bilder på några av de rätter som vi åt. Tyvärr glömde jag i min mat-extas att fota flera av rätterna. Det var trots allt en hel del. Jag gissar på att vi åt cirka 10 rätter den första kvällen och minst 15 den andra (Mario blev uppenbarligen väldigt smickrad av vårt återbesök och bestämde sig för att slå på den (mega)stora trumman). Jag vill även be om ursäkt för kvalitén på mina foton, jag hade en ny kamera som jag inte riktigt begrep mig på. Men håll till godo!



På väg in till Mario. Spartanskt möblerat med plastbord och i vissa fall även plastglas.
Men vem bryr sig när maten är fantatisk och man sitter omgiven av vinrankor,
eucalyptusträd och lyssnar till ljudet av syrsor.



Pasta med en sås gjord på tomat och får, samt en kall risottoliknande rätt,
gjord på något slags grovt sädesslag och bönor.



"Risotton" en gång till.



Korvar och oliver från gården.



Ricotta som vispats fluffig med lite salt och honung, toppat med hackade
pistagenötter. SJUKT gott och dessutom något som går att återskapa här hemma.



Bresaola-rullar fyllda med Ricotta tillsammans med en sallad gjord på
selleri-blad.



Marinerade svampar och kronärtskocka. Från gården, såklart.



Ugnsgrillade rotfrukter under ett rejält täcke av Parmesan.



Squash i tomatsås. När man äter sånt här förstår man verkligen vikten
av färska råvaror. Ett enkelt recpet med råvaror jag utan problem hittar
här hemma i Sverige. Men skulle det bli lika gott? Never.



Melon och skinka. Även här med en sallad på selleri-blad. Note to self:
Måste börja använda selleri-blad oftare!



Smördegsrullar fyllda med grönsaker och skinka tillsammans med en
krämig fyllning av ricotta och ägg. En av favoriterna!



Den här rätten skulle kunna liknas vid en slags extra krämig ärtsoppa,
men där ärtorna ersatts av bönor, kokade i grädde och en fantatiskt
god buljong. Detta toppat med en knaperstekt skiva pancetta och en
tun krispig bit bröd, stekt i olivolja. En av mina personliga favoriter!



Pasta al forno med tomat, kalv och rikligt med ost. Magiskt!



Ravioli med ricotta och persilja. Enkelt, klassiskt och gott!



När man proppat i sig cirka 10 "förrätter" är det lätt att känna sig smått
utmattad när det väl är dags för varmrätten. Men vem kan tacka nej till
mer mat när det vankas grillad spädgris med ugnsrostad potatis och en
fantatisk nyplockad grönsallad. Till det fick vi även kallskuret fårkött som
fått marinera i en vinegrette. Skinnet på grisen var som spröda chips.
Värt att offra åtminstone ett finger för

Tyvärr glömde jag som sagt att fotografera mycket av maten (som ni märker hade vi ganska fullt upp med att äta). Dag 2 fick vi bland annat (förutom mer spädgris) en väldigt god fårgryta till varmrätt. Att äta får istället för lamm är för övrigt typiskt för området kring Alghero. Till efterätt bjöds det även på en slags mandel-semi-fredo (och självklart en hel del grappa, limoncello, crema limone och den lokala digestivon Mirto, en myrrabserad spritdryck som finns i en rad olika utföranden).



Inför vårt andra besök tog vi oss även tid att strosa runt lite på Marios ägor. Här ser vi lite av hans vinodlingar från vilket husets vin kommer. Ett vin som för övrigt är bland de godaste, om inte DET godaste husets vin jag någonsin druckit. Så gott att jag tog med mig en petflaska hem till Marios stora förtjusning. Men mer om vinerna i nästa inlägg.

Slutligen vill jag bara säga att ALLA som väljer att besöka Alghero bör besöka La Coccinelle. De Alghero-bor vi rådfrågade var alla enade om att det var traktens absoluta pärla. Och bara mötet med Mario är värt resan. En fantastisk och engagerad man som hela tiden gjorde sitt yttersta för att vi skulle vara så nöjda som möjligt. Som kontrast till Stockholms snorkiga krogpersonal är det dessutom skönt med en person som gärna sitter ner, tar ett glas vin och en cigarett och diskuterar allt från råvarupolitik till vädret med sina gäster. Sammanfattningsvis den absolut bästa matupplevelse jag haft under mina 28 år.

Just det, en sak till - det är snorbilligt! För en middag på minst 10 rätter (vill du ha en portion till säger du bara till) med en aldrig sinande källa av husets vin och avec så betalar du runt 35 euro. Nästan skamligt billigt tyckte vi!

En av mina absoluta favoriträtter är Spaghetti all'amatriciana. En rustik, enkel och näst intill uråldrig pastarätt från Rieti-regionen i Italien. Den kräver dessutom varken en stor plånbok eller några större färdigheter i köket vilket gör den väldigt tacksam. Allt du behöver är bra råvaror och en smula tålamod.

Du behöver:

Tomater (Nu på sommaren ska du självklart köpa färska tomater. På vintern däremot, när tomaterna är lite bleka, är burktomater ett bättre alternativ. Men se till att köpa ett bra märke. Mutti funkar utmärkt)
Gul lök
Röd Chili
Pancetta (Egentligen ska det vara griskind, något som vi är rätt obekanta med i Sverige och därför är väldigt svårt att hitta. Men Pancetta fungerar som ett väldigt bra alternativ. Vanlig standardbacon funkar däremot inte)
Vitt vin (Ej ekfatslagrat dvs inte Chardonnay)
Bucatini-pasta (En tjockare och ihålig variant av Linguini. Finns i de flesta välsorterade matbutiker)
Pecorino
Salt
Peppar


Hacka löken.


Hacka chili.


Kärna ur tomaterna och finhacka dem, alternativt kör dem i en
matberedare / blender.


Tärna pancettan.


Ta ett glas av det vita vinet och kontemplera över livet en stund.


Fräs pancettan, tillsätt sedan löken och chilin. Fräs i ytterligare ett
par minuter. Tillsätt därefter ett par frikostiga skvättar av det vita
vinet och låt det puttra tills vinet har förångats.


Tillsätt tomaterna och låt det hela puttra under lock i cirka 30-40
minuter. Smaka av med salt och peppar.


Riv Pecorinon.


Koka pastan al dente.




Toppa med riven Pecorino och servera med ett glas vin.

Svårare än så är det inte att göra en av världens absolut bästa pastarätter.

Lycka till.

Ingen kan ha undgått den veritabla blåslampa som just nu ligger stadigt placerad över Sverige och frambringar en nästan olidlig hetta. Personligen blir jag ganska så osugen på mat när det är varmt ute. Rejält törstig blir jag däremot och då kan det ju passa bra med två läskande viner som gör sig bäst på egen hand, utan mat eller andra tillbehör.

Först ut är Bründlmayer Langenloiser Rosé Zweigelt 2009 - ett fantastiskt vin från hjärtat av Österike. En fin ljus och något orange färg vittnar om att det är ett rosévin gjort med stor omsorg. I doften får vi en rejäl portion sommar - hallon, smultron och något stänk av lime. Det fortsätter även i smaken där smultronsmaken är tydlig med en härlig sprits och läskande mineraler. Det här är ett vin du inte ska störa med mat och kryddor då vinets sköra kropp lätt riskerar att drunkna bland andra smaker och aromer. Av de roséviner jag testat i år så är det dock det mest fullänande vinet hittils. Ett vin som verkligen kompletterar sommaren på det perfekta vis som ett bra rosévin kan och bör göra. 8 Baden-Baden-stolar av 10 möjliga! BRAVO!

Om du inte är någon vän av rosévin men likväl vill ha ett vin som på ett bra sätt kompletterar en varm sommardag så är Schloss Vollrads Riesling Trocken 2009 ett vin att hålla utkik efter. Bakom den gräsliga etiketten gömmer sig ett ungt och fräscht som doftar både citrus, ananas och skumbanan. Smaken är en balanserad mix av citrus, exotisk frukt och honung som kompletteras av små pickande mineraler och en liten somrig sprits. Det här är ett vin jag på sin höjd skulle para ihop med en enkel fruktsallad, men inte mer än så. Även till detta vin är de bästa tillbehören en varm sommardag och en skön hängmatta. 7 tyska midjeväskor av 10 möjliga.

När det är varmt ute är det lätt att man blir lite lat i köket. Personligen dras jag till enkla saker som frukt, grönsaker och kallskuret. Ikväll föll valet på en simpel Bruscetta samt två sorters korvar från hötorgshallen - Serbisk bondkorv och rökt lamkorv med vitlök. Till det en simpel folköl.





En av hemligheterna bakom en bra Buscetta är att använda sig av högkvalitativ olivolja och balsamvinäger. Själv använder jag olivolja från Marqués de Valdueza och en balsamvinäger från Verini Munari som lagrats på olika fat i 4 år. Båda produkterna importeras av Oli Oli som dessutom har en väldigt bra webshop. Och låt er inte skrämmas av priset för de här är droppar som är värda varenda krona. 1 dl balsamvinäger för 170 kr kan verka dyrt men du behöver å andra sidan en tiondel så mycket och kommer antagligen revidera hela din uppfattning om hur balsamvinäger ska smaka.

(Och kom ihåg: Riktig balsamvinäger ska endast innehålla två saker - vinäger och druvmust. Inget annat. Är innehållsförteckningen längre än så gör du bäst i att ställa tillbaka flaskan och leta vidare)

Ett annat bra trick är att inte pressa ner massa vitlök bland tomaterna eftersom vitlöken tenderar att bli alldeles för dominerande. Stryk istället en kluven vitlöksklyfta på brödet efter att du grillat det så får du en mild alldeles lagom smak av vitlök.

Efter en ganska så kall och grådassig vecka visar äntligen vädrets makter lite barmhärtighet. Solen skiner över Stockholm och alla - från Nybrogatans bankers till Södermalms uteliggare - vänder likt surikater ansiktet upp mot himmelen med en belåten och kisande min.

En dag som denna vill jag mest ligga och läsa, gärna någonting man blir glad av. Och en bok jag alltid återvänder till när solen står som högst är John Steinbecks fantastiska "Tortilla flat". En underbar liten berättelse om ett gäng försupna vänner från Monterey på den amerikanska västkusten.

Boken kretsar främst kring antihjälten Danny som ärver två hus. Danny hyr ut det ena till sin vän Pilon. Eftersom de båda är suputer och lägger alla pengar på vin så bestämmer sig Pilon för att hyra ut en del av huset till sin vän Pablo, för att på så vis täcka den hyreskostnad han är skyldig att betala Danny. Pablo, som även han är en suput, hamnar snart i samma knipa och bestämmer i sin tur för att hyra ut en del av huset till deras gemensamme vän Jesus Maria för att få kostnaderna för vin och hyra att gå ihop.

Och sådär håller de på. Dårarna i boken. De är en fantastisk historia om ett gäng försupna vänner vars jakt på en gallon vin, pengar och lite kärlek förvandlas till stora äventyr i det lilla. Ett soligt litet epos om den lilla människan och det stora i att bara leva.

När John Steinbeck tilldelades nobelpriset var det många som höjde på ögenbrynet just för att han hade gjort sig känd för den här sortens enkla berättelser. Hans språk är rakt och okomplicerat och tematiken likaså. Men jag skulle vilja säga att ingen annan lika skickligt och med samma värme lyckats gestalta den enkla människan.

Så LÄS LÄS LÄS. Men ladda gärna upp med en, två eller kanske tre flaskor rött vin (förslagsvis från den amerikanska västkusten) innan ni lägger er i hängmattan. Det dekadenta supandet i boken tenderar nämligen att smitta av sig.

För ungefär en månad sedan så lanserade Systembolaget sin E-beställning. Det innebär att du som vill handla ur bolagets beställningssortiment nu kan göra det direkt från din dator. Du väljer själv på vilket Sytembolag du vill hämta din beställning. När dina varor finns att hämta ut så får du ett SMS som meddelar detta. Det finns ingen gräns för hur många flaskor du måste beställa (undantaget är om importören valt att sälja den specifika varan per låda) och du behöver heller inte betala i förskott.

På kvällen den 9/6 gjorde jag en beställning på en flaska. Igår, dvs 5 dagar senare så hade flaskan anlänt till mig lokala bolag. På Systembolagetas hemsida så uppger man att det kan ta upp till 8 arbetsdagar innan varan levereras men i mitt fall gick det alltså betydligt snabbare än så.

Tjänsten kan ses som ett sätt för Systembolaget att mordernisera sin verksamhet och på så vis blidka EU i syfte att få ha kvar sitt monopol. Vad man än tycker om monopolet så är det onekligen ett mycket välkommet initiativ.

Personligen är jag ganska splittrad till monopolet och orkar inte riktigt ge mig in i den disskussionen nu. Men det finns fortfarande några punkter där jag anser att Systembolaget måste tillmötesgå sina kunder. Den första torde vara ett ännu bredare sortiment på den "exklusivare" sidan. Idag har priset alldeles för hög inverkan på vad som ställs ut i hyllorna vilket gör att bättre varor förpassas till beställningssortimentet. I praktiken innebär det dåligt och ofta tveksamt producerade drycker av sämre kvalitet, vilket inte känns förenligt med en statligt finansierad verksamhet som enligt mig ska verka för ett bra, kvalitativt och kontrollerat utbud. Finns det anledning att vara skeptisk mot tillsatserna i mjölk så finns det också  all anledning att vara lika skeptisk mot ett vin kört genom ekfilter med vaniljessens. Det rör sig nämligen om jordbruk i båda fallen. Skillnaden är att alkohol endast ses som just - alkohol.

För att få behålla sitt monopol ser jag det också som nödvändigt att Systembolaget inför generösare öppettider. Det finns ingen logik i att stänga 15.00 på en lördag och det finns ännu mindre logik i varför jag inte kan få köpa vin på en söndag. Att generösare öppettider per automatik skulle innebära att folk dricker mer känns som ett arugment baserat på antaganden och farhågor mer än faktiska bevis. Det supande som finns i Norden är mer ett kulturellt fenomen snarare än något som är knutet till tillgången på alkohol. Att ändra hur vi ser på alkohol känns därför som en viktigare fråga i sammanhanget. Mer drickande, mindre supande, alltså.

Men hur so helst - två tummar upp för Systembolagets nya E-tjänst. Grädden på moset vore om man kunde få det levererat till sin dörr, men jag ska inte vara för petig, EN promenad är ju alltid nyttigt.

Vinet då?

Jo tack. Det blev en flaska Roagna Langhe Rosso 2003 från den lilla importören Bristly. Hur det smakade återkommer jag med under helgen.

Lördagen blev som så många andra lördagar en veritabel hyllning till mat och vin. Två nya viner stod på agendan: Chateau Vignelaure 2005 och Puech Auger Les Dolomies 2008. Två ganska så snälla viner, skulle det visa sig.

2005'an både doftade och smakade körsbär och lakrits med en ganska snäll och och len eftersmak. 2008'an levererade en doft av örter och (enligt undertecknad) bastuträ och smakade kryddigt. I frågan gällande vilket vin som var bäst så gick åsikterna i sär vilket resulterade i en uddamålsseger för 2005an.

Två snälla men stabila viner som kanske gör sig bäst allena i sitt glas utan mat eller andra krusiduller. Ett bra val för eventuella malt-allergiker så här i VM tider. Dock svåra att betygsätta men jag ger dem båda 6 Vuzuvelor av 10 möjliga med ett något bättre tyck i 2005'ans tuta.


Maten för kvällen blev pasta så som pasta ska göras dvs baserat på de råvaror man råkar ha över. För egen del rörde det sig om ett parti oxfilé som förra månaden köpts till rea och som legat och samlat frost i frysen sedan dess. 

Eftersom det bland kommentarerna kommit önskemål om bra pasta-recept så kanske kvällens improviserade pasta kan komma till nytta: 

Oxfilé
Pasta (Förslagsvis Penne eller liknande)
Fond (Fond du chef funkar bra)
Vispgrädde
Fransk senap
Riven Parmesan
Shitake-svamp
Gul lök
Bladpersilja
Vitlök.
Rödvin

Gör så här:

Tärna och bryn oxfilén så att den får en fin yta men fortfarande är rödrosa (rare) innuti. Ställ undan. Skiva respektive hacka lök och svamp, bryn sedan i panna. Ställ undan.

Koka upp grädde och senap. Tillsätt en skvätt rödvin och köttfond. Häll i oxfilé, parmesan, svamp och lök. Pressa ner en eller två vitlökar. Salta och peppra efter tycke och smak. Låt sjuda ett par minuter. Blanda sedan ner nykokt pasta tillsammans med en näve persilja. Rör om. Lägg upp och servera tillsammans med nygräddat vitlöksbröd.

Efter jobbet idag så mötte jag upp en vän och fd. kollega för afterwork och middag. Efter att ha irrat runt ett tag så hamnade vi till slut på Bistro Berns. Vi beställde båda en Steak Tartar (ett namn som för övrigt borde utrota - råbiff heter det, inget annat).

Råbiffen i sig gjorde ingen av oss besviken. Väldigt god finmald färs med en alldeles lagom touch av senap, tillsammans med en kapris som fick mig att jubla. Det hela serverades dock med två stycken sideorders - industritillverkad pommes frites och sallad. Aj då. Inte helt lyckat (vilket jag tycker bilden visar). Ett inte så genomtänkt försök till att göra en mättande varmrätt av något som inte är ämnat av vara varken det ena eller det andra. Synd på en annars så fin råbiff. Men för ett ställe med ambition att bedriva en fransk Bistro mitt i Stockholm så förväntar jag mig betydlgit mer för 195 kr, även om jag är nyfiken på var de köper sin kapris.

Idag var jag på systemet och köpte vin inför lördagens festiviteter. Men jag kände också att även fredagskvällen var värdig ett gott vin. Däremot orkade jag intte släpa på en hel flaska till så jag vandrade istället bort till det alltid ganska så begränsade sortimentet av halvflaskor.

Väl där fann jag till men förtjusning en av mina favoriter bland de vita budget-vinerna: Sauvignon de Bordeaux (ett jävla märkligt namn, eller hur?). Ack så bra! Och lita på mig nu: Det här är väldigt mycket vin för 75 kr. Välbalanserat och med en framträdande smak av passionsrukt och citron. Perfekt för enkla sommarluncher (eller för en ung man som valt att spendera fredagskvällen på Facebook). Ettiketten är dessutom lika tilltalande som vinet.

Nu när vit Bordeaux enligt vissa är hetare än någonsin så känns det här som ett givet köp för den som vill haka på trenden och samtidigt komma billdigt undan.

Jag gillar folk som är konsekventa i sitt val av spritsorter. När det gäller whiskey dricker jag exempelvis endast Jameson. När jag är död vill jag att mina barn ska säga "Pappa drack alltid Jameson, inget annat".

Anledningarna till varför jag fallit för just Jameson är flera. Dels gillar jag (tvärt emot all whiskey-experits) den väldigt släta smaken som trippeldestillerad whiskey får. Sen gillar jag också de påtagliga chokladtonerna. Men framförallt så gillar jag varumärket. Jag är en sucker för Irland, trots att jag aldrig varit där. Och ingen whiskey är så irländsk som just Jameson.

Marknadsavdelningen på Jameson har också jobbat skickligt för att fånga mig. För ska man tala om produktplacering så ligger Jameson i framkant. Få spritsoter har på ett lika omsorgsfullt sätt placerats i rätt sammanhang. Det dricks Jameson i Sopranos, den irländska men Boston-baserade gangsterserien Brotherhood och framförallt i den tokhyllade serien The Wire där seriens antihjälte McNultys användande av Jameson fått sådant genomslag att begreppet att ta en "McNulty" blivit synonymt med att dricka Jameson.





David Simon som skapade The Wire är också mannen bakom tv-kritiernas nya favoritserie - Tremé. En serie om det orkandrabbade New Orleans och människorna som försöker hitta tillbaka till det som varit. En genial serie där David Simon med den suggestiva finess som blivit hans signum förvandlar staden till en levande organism som lugnt och lågmält får berätta sin egen historia.

Och även i Treme förekommer Jameson.  Den uppmärksamma tittaren kunde i seriens senaste avsnitt notera hur en av huvudkaraktärerna - trombonspelaren Antoine Batiste - bjöd sin japanske vän på en Jameson + Coke med motiveringen "It's a mardi grass thing, you'll like it".

Detaljerna är en stor del av David Simons briljans och även om det såklart finns pengar med i bilden så tror jag inte att användandet av Jameson skulle få förekomma utan hans samtycke. Ett betyg som säkert får John Jameson att dra på mungiporna i sin grav på den blåsiga lilla ön. 

Förresten, på tal om serien Brotherhood så måste karaktären Michael Caffee vara en av de bästa filmskurkarna genom alla tider. Seriens stora behållning.

Vissa blir stressade av tanken på att laga mat. Det kräver tid och planering, sägs det. Jag tror kanske inte riktigt att det stämmer. Det handlar snarare om att vi sålt oss själva till livsmedelsindustrin och blivit så pass vana av att få allting färdigförpackat att vi glömt bort hur man lagar mat och vad det innebär. Vi har intalat oss själva att den tid vi spenderar på att laga mat är tid vi borde spendera på viktigare saker (men om vad exakt det är - därom tvistar de lärde).

För mig är det tvärt om. För mig är matlagning avkopplande. Som snart 28 år gammal ungkarl med ett tidvis understimlerande jobb, så är tiden då jag lagar min middag en strimma ljus i en annars ganska så enformig vardag. Jag blir mer stressad om jag inte får laga mat. Ännu värre är om jag väl hemma inser att allt som finns är mamma scans köttbullar och snabbmakaroner. Visst, det kan väl ha sin infantila charm och smaka helt okej när man inte ätit det på väldigt länge, men samtidigt känns det rätt så deppigt. Och då blir jag - stressad.

Det gäller att motarbeta den där deppiga känslan. Det gäller att tänka kreativt. Som när man kommer hem och inser att allt som finns i kylen är lite sallad, tomat, en gurka och ett paket kycklinvingar köpta till någon form av medlemspris. Kvällens lösning blev att pigga upp det hela genom att koka en egen glaze.

Farinsocker
Honung
Chili
Kalvfond
Tomatpuré
Tabasco
Sweet Chili
Salt
Liquid Smoke

Koka. Pensla. Grilla i ugn.

Svårare än så är det inte att förvandla något trist och deppigt till någonting aningen mer spännande.

Idag var det så dags att köpa en ny korkskruv. Jag hade bestämt mig för en korkskruv från Pulltex och begav mig till 1er Cru på Nybrogatan. Väl där såg jag att korkskruven i fråga var mer än 100 kr dyrare än på Culina. Osoft. Så tvärt emot min ursprungliga plan slog jag till på en liknande variant från Screwpull för 265 spänn. Den får duga tills vidare.

Ivrig att få inviga min korkskruv sprang jag efter jobbet till Systembolaget för att köpa en flaska vin. Valet föll på en av nyheterna i Rosé-sortimentet: Domaine de la Sauveuse. Ett fint färgat biodynamiskt vin från Provence, styvmoderligt inklämt mellan stapelvis av Jacobs Creek och Åkesson.

Väl hemma insåg jag att valet av vin kanske inte var så genomtänkt. Åtminstone inte i relation till valet av mat som för kvällen blev benfri kotlettrad med potatissallad i senaps- och hunungsvinegrette. Något som kanske skulle krävt ett något kraftigare vin.

En kort recension av vinet:
Härlig färg med doft av rönnbär och smultron. Bärig i smak men även här känner jag lite rönnbär. Dock aningen slät i smaken och jag skulle önska mig lite mer av de mineraler som man känner till en början. Men allt som allt ett läskande vin som säkert faller många i smaken, men som nog gör sig bäst helt solo en dag då temperaturen passerat 25 och solen står som högst. 6 av 10 badringar.





Kotlettraden glaserade jag med honung, soja och senap och körde den sedan i ugnen på 160 grader. Potatissalladen görs enkelt på nykokt färskpotatis, hackad bladpersilja (men kasta inte stjälkarna; finhacka och häll i!), skivad rödlök, kapris och en simpel vinegrette på olivolja, en äggula, svensk senap, fransk senap, äppelcidervinäger och lite salt. Till det en klick gräddfil.

En favorit i repris som jag tenderar att laga både en och två gånger för mycket under sommarhalvåret.

Nu ska jag sörpla i mig lite mer vin och se senaste avsnittet av Breaking Bad. Kanske en av de bästa serierna sedan fantastiska The Wire. Men varför är den så bortglömd här i Sverige?

Musik, mat och dryck hör ihop. Tidigare nämnda Alf Tumble levererar i varje nummer av tidningen Livets Goda en playlist tillsammans med passande viner. Jag tycker det är ett bra koncept. Man mår som bäst när alla sinnen jobbar åt samma håll. I skrivande stund sitter jag och dricker upp resterna av gårdagens Tokaji samtidigt som jag lyssnar på fantastiska The Drums. Mitt under deras låt"Submarine" så slås jag av hur bra jag mår just nu. Imorgon är det måndag - jobb och slit står på agendan. Det ser jag inte fram emot. Men just nu, här och nu, så blev plötsligt allt perfekt. Jag tänker på sommaren som ska bli fantastisk med resor til vingårdar, trevliga middagar och dekadent häng med vänner. Ingen motgång, bara möjligheter.


Så har ni en skvätt Tokaji över; häll upp ett glas och sätt på The Drums - Submarine. Kanske känner ni samma sak.